Om att gömma sig

Ikväll var det då biotime, Angels & Demons. Måste säga att är lite småmissnöjd över filmen, hade väntat mej mer spänning, mer klurigheter att fundera på och.. lite mer helt enkelt. Snart vill jag på bio igen, ska försöka övertala nån att hänga med på Slumdog millionaire. Efter alla belöningar den filmen fick på Oscarsgalan är mina förväntningarna rätt höga, nått säger mej att dom är för höga men det visar sig sen när jag sett filmen. De om de.

Har några dagar gått omkring och funderat över hur otroligt dålig jag är på att prata, prata om mej själv. Visst kan jag prata en hel del om mej själv men pratar sällan om något personligt. Har otroligt svårt att verkligen öppna mej för andra människor, säga vad jag egentligen tycker, tänker, känner och funderar. Hur mycket jag än skulle vilja prata med någon om något så gör jag det sällan, stänger hellre in allting inom mej. Känner mej utlämnad och naken om jag ska tala om för någon vad som egentligen finns på insidan, dessutom så gråter jag genast det blir för känsligt och det här med att gråta inför publik är heller inget jag längtar efter.
Frågar någon hur jag mår svara jag mer eller mindre automatiskt att allt är bra hur det än känns. Nu säger jag inte att jag går omkring och inte mår bra. för bra mår jag, antar jag. Har vänner som jag tycker om, en familj jag tycker om och som tycker om mej, har dagarna planerade av saker jag tycker om att göra samt sommaren som står framför dörren. Jag har väl inget att klaga på? Klart att jag har en del saker, ibland mer ibland mindre, som jag funderar över och som nu och då stör det fina i vardagen, men det har väl alla?
Har betydligt lättare att säga vad jag tycker genom att skriva det. Antagligen för att man inte behöver se en person i ögonen, man behöver inte genast få en reaktion och den man pratar med ser inte hur man själv reagerar. Egentligen är det väl lite pinsamt att inte våga prata med folk, men sån är jag. Tacka vet jag internet.
Att prata om andras problem, tankar och känslor har jag inga problem med. Lyssnar gärna om någon känner att dom vill prata, ställer gärna upp och lyssnar, hjälper och tröstar så gott det går så länge jag inte behöver öppna mej själv allt för mycket.
Tror till och med att jag skulle ha lättare att skriva ut precis vad jag tycker och tänker någonstans på internet, fast på bloggen, än att prata med någon, trots att precis vem som helst kan läsa vad man publicerat på internet. Tror att mitt hellre-skriva-på-internet-syndrom har att göra med att jag skriver på högsvenska, högsvenska är inte jag. Jag gömmer mej bakom högsvenskan.

Det var då lite tankar om att prata..eller egentligen om att inte prata. Tidigare idag hade jag tänkt skriva om något helt annat, rubriken skulle ha varit något i stil med "Låt vänner vara vänner" men nu blev det om prat istället, tror det var nödvändigare att skriva om detta som snurrat i mitt huvud några dagar.

Nu kallar nog sängen. Skola imorgon igen. Känns lite meningslöst att sitta på dom jäkla lektionerna eftersom att jag ändå inte kommer bli student denna vår men jag är ju en duktig elev.. eller nått.
Antar att jag, innan jag går och lägger mej, borde nämna att om nån någon gång funderar på att stå i sitt rum och klämma lite för hårt på en vattenballong kan ni fråga Viktor hur det går..

Gonatt