Lite ångest och ett tack

Dagarna försvinner i rasande takt och snart är det bara timmar kvar tills jag sitter flyget bort från Finland. Idag har jag sagt "Hejdå, ha de bra, vi ses ti jul!" åt ännu fler personer men kan fortfarande inte begripa att jag verkligen inte kommer se dem på 6 månader. Imorgon ska allt packas ner i kappsäcken, än så länge är allt bara framplockat på en säng, allt sista minuten grejs ska fixas, dom sista ska tas farväl av och så blir det att sitta i bil ner till Esbo.
Både mamma och pappa kommer med mej till flygfältet för att säga hejdå. Känns bra att dom kommer med men tror definitiv inte det är lättare att ta farväl där..

Usch, känner mej rätt oförberedd. Vet inte riktigt vad jag har gett mej in på. Slänger mej ut för ett stup utan att riktigt veta var jag landar.

Trots att jag antagligen kommer sakna alla vänner så finns det nog en speciell jag kommer sakna helt sjukt mycket. Den person jag kommer sakna massor är han som stöttat mej mest inför resan, han som konstaterat att 'klart det känns bittert att lämna allt hemma men det blir nog bra' istället för att bara säga att jag är konstig som tycker det är surt att lämna Jeppis, han som har orkat höra på mej när jag haft som mest ångest för att resa och han som skicka meddelande och frågade om jag överlevde sprutorna bara någon minut efter att dom pickat mej. Hör väl, mer eller mindre, till att alla vänner säger att man kommer vara saknad men det är egentligen bara han som verkligen ha fått mej att tro på det.
Tack för att du e så bra Viktor!
(å förlåt för att ja va elak igår, har no en aning dålit samvete över de ännu..:/)

Nu blir det nog att sova för att orka upp imorgon när klockan ringer. Har en hel del saker som ska hinnas med innan avfärden söderut.
Ouch, sista natten i egen säng på ett halv år. Helt sjukt egentligen.

Gonatt.